Rosemary Svanberg - en bilddrömmerska

Det är 35 år sedan jag för första gången kunde njuta av en större kollektion av Rosemary Svanberg. Det var på Galleri HS i Lund, ett litet experimentellt galleri i Lund som jag förestod på 60-talet. Av de många debutanter på galleriet är det unga Rosemary Svanberg jag minns med störst glädje. Hon framträdde redan från början som en kvinnligt mjuk surrealist, en bilddrömmerska, som lekte fram sina visioner i läcker färgskala och med säker spänst i de fantasifulla formerna, som på känt surrealistiskt manér skapade en symbios av verklighetsdetaljer och drömgestalter. Hon ingår i den surrealistiska tradition som uppvisar namn som Chagall och Sonnerstern, Max Ernst och Max Walters, i en strävan mot ständigt nya horisonter, ständigt skiftande dimensioner, en andens och handens förnyelse i bildskapandet. Man fick redan då en känsla av att tusen världar blommar under lasurernas yta, att tusen dolda varelser väntar på att befrias och förkroppligas.

Något omedelbart genombrott blev det dock inte. En del av publiken och kritiken stöttes bort av hennes erotiskt eggande motiv, där man kunde möta fallosar som blomkalkar eller djurhuvuden. Hon fick visserligen kort efter debuten av den tongivande kritikern i SDS, Carin Nilsson, en entusiastisk recension (1967), där hennes konst kallades en "skön ädelsten".

Men det konstnärliga klimatet var inte gynnsamt för Rosemary Svanberg. Hon gick åren 1968-69 igenom grafikskolan FORUM i Malmö och lärde sig under Bertil Lundbergs förfarna ledning en teknik som gett hennes torrnålsgravyrer och litografier en beundransvärd formell fulländning, samtidigt som hon lyckats bibehålla den fantastiska figurationen. Men hon fick här uppleva många vassa nålstick från konstnärskamraterna, en ung generation för vilken surrealism var ett skällsord och endast "engagerad", dvs socialt och politiskt engagerad konst var up to date. Naturligtvis är all verklig konst engagerad, Rosemary Svanbergs icke minst. Hon har fullföljt och bejakat kravet från sina visioner och drömmar.

Det provokativa draget har senare försvunnit för att ge plats åt en självutgivande balett av feminina smycken och emblem. Hennes bilder är ofta kvinnliga hybrider av fjärilskaraktär med de mångskimrande vingarna lyfta till flykt och förvandling. Visst är hennes bildvärld alltjämt ett "smyckeskrin" - men också en värld av ständig metamorfos och ny eggelse, som blommar i allt sinnrikare lyster.

Under många år dominerade målningar i akvarell eller färgkrita eller en blandning av akvarell-bläckpenna. Guldet har varit viktigt för denna konstens bilddrömmerska, som det var för skalden Stagnelius, det är signifikant för det yppersta i livet: förnyelsens guldägg skall värpas av Fågel Blå. Det visar att hon trots livets mörka sidor ljust förtröstar på skapelsens gyllene, i konsten ständigt förnyade morgon. "Den gyllenrosa morgonens fantasidjur kommer att leva vidare" är en titel på en underbar målning i bläck och akvarell från 1975. Jag tog den titeln som ett löfte, som jag ser infriat i hennes senaste konstskapande. Man ser där fortfarande dansande blommor och kärleksyra fågelhybrider, men de filigranartade smycken man också kunde skönja i de tidigare målningarna har nu fått en märklig fortsättning i mera renodlade skulpturala, smidda eller hopfogade objekt. Konstnären har försett en del målningar med påsydda pärlor och fjädrar. Hon gör också renodlade skulpturer, statiska och mobila, med förening av stål, mässingsnät, plast, pärlor och andra material exempelvis keramik, lera och trä. Detta skapande av påtagliga konkreta former innebär tydligen en lustkänsla hos konstnären, ungefär som Hjalmar Gullberg talar om fröjden att ge namn åt formerna i den nyskapande lustgården. Märkligast är kanske att dessa skapelser, smycken och mobiler, också har en musikalisk, ibland dansant karaktär. Konstnärinnan har i självbiografiska anteckningar bekänt, att hon ofta inspireras av musik när hon skapar - och många av hennes bilder är musik. Jag tror att det "musikaliska" i bilderna och smyckena gör att man blir så upplyft och glad av att se på dem. Omedvetet följer ens blickar, ens huvud, ens kropp, hela ens väsen med i lätta, eggande rytmer - det är något av samma rytmiska känsla som den äkta poesin förmedlar.

Rosemary Svanbergs skapelser är befriande, fulla av glädje åt just själva skapelsen och skapandet. Hon riktar inte in något "budskap" mot krig, kärnvapen och miljöförstöring, men det finns inbyggt i bildernas fantasi och framtidshopp. Hennes fantasiskapelse är en morgonrodnad, där en tidig regnbåge stiger upp och välver nya broar till fascinerande möten med det hittills okända och osedda, med surrealismens ordval "det aldrig seddas pilar". Visst måste vi beträda de nya vägarna. Visst måste vi följa de signaler som ropar oss ut till fantasins eggande tornérspel. Visst måste vi ta emot denna invitation från bilddrömmerskan.

Lust-känslan, visst är den härlig!
Livet är en lust - det är en lust att leva.

HELMER LÅNG