Hyllning till Max Walter Svanberg
André Bretonöversättning Helmer Lång
|
Till de stora möten i mitt liv räknar jag det med Max Walter Svanbergs verk, som låtit mig inifrån gripa innebörden
i fascinationen, genom att låta mig lida den i hela dess styrka. Med ett trollslag kastades jag in i den samtidigt
bländande och grumliga ljuskägla, som oupphörligt korsas av vassa spjut, där svindeln härskar och där ens
varelse mot sin vilja rycker framåt, steg för steg, driven av en oemotståndlig sugning, lockas in i den obönhörliga faran.
De kriterier som för närvarande bestämmer specialisternas värdering av måleriet förefaller löjliga inför ett dylikt verk. Skulle man tvinga sig att finna berömda föregångare, finge man ändå tillstå att det, till exempel, i fantasi överflyglar alla "Sankt Antonius frestelser", därför att det är upptäckten av och uttrycket för vår egen nutida frestelse. Bortom alla de sorters anpassning som nutidskonsten med en envetenhet värd ett bättre ändamål erbjuder med de intetsägande ting som omger oss, gäller det allt som djupast angår oss, allt som borde egga oss, med uteslutande av det övriga. Svanberg bjuder oss, det måste sägas, in i en värld som är själva "oanständighetens", i ordets mest omstörtande betydelse. Det enda som har kunnat ge människan idén om paradiset - så har jag för min del trott - är något oanständigt, begränsat till den erotiska sfären, som hänför oss i vissa drömmar så att vi vid uppvaknandet känner den grymmaste längtan. Burna av den kosmiska dyningen får vi här bryta oss vår egen väg i det inre, med risk att trotsa det mest förföriska och otuktiga system av vidunder som någonsin har skådats. Till detta pris får vi se henne driva deras flock framför sig, se henne uppenbara sig i hela sin glans, Gudinnan, hon som Rimbaud har frammanat på kvällen under namnet "Circeto med de höga speglarna, fet som fisken och festligt ljusfylld som de tio månaderna i den röda natten - (hennes hjärta bärnsten och skunk)", hon som i gryningen är Pollen-Kvinnan i trasorna av sin fjärilsdräkt tagen i honungsdaggen. Satsen "känn dig själv" har ingen innebörd så länge den inte dubbleras med att "roa dig", fyll dig till brädden med det som du begär (ingenting utesluter några toner från ett diaboliskt ackompanjemang). Isabella av Egypten, hjältinnan i Achim von Arnims underbara berättelse, skulle gärna, "om hade funnit plats för dem", ha planterat ett dussin ögon som enbär på sin lille vän Cornelius, uppvuxen ur en alruna. Hon beslutar sig för att bara placera ett par i nacken på honom. Det är de som tillåter honom att finna "vältalighetens rot som papegojorna samlar på de höga topparna av Chimborazo och som de bär ner på slätten för att byta med ormarna mot frukter från det förbjudna trädet". Vår vän Svanberg har ingalunda känt sig tvingad att stanna där: hos honom betraktar ögonen oss, med en byzantisk blick, från varje nagel, från varje intim sänka eller kulle, från varje stjärna. Man tänker på det berömda tallkottsöga som människan under loppet av sin utveckling har förlorat och som idag just lär vara ormens privilegium: "Magiker därför att han känner gifterna och spiralen, siare därför att hans tallkottsöga ser det fördolda är Ormen dessutom musiker, och säkerligen är dessa tre gåvor ingenting annat än tre sidor av en enda: sinnet för den fjärde dimensionen" (Don Néroman, La Leçon de Platon). Det nästan mystiska sökandet efter denna "dimension" har fullföljts med växande ihärdighet under första hälften av vårt århundrande. Nyckeln till den skulle vara det Gyllene Talet, inneslutet i ett visst avsnitt av äpplet (5 + 10). Max Walter Svanberg vare prisad för att han har förhärligat detta tal i dess största möjliga sinnliga motsats. |
